Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för mig!

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?

Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall utan starka känslor… Jag trodde att jag kunde leva i nuet och släppa det förgångna.

Efter att ha varit i denna känsla några dagar kunde jag tillslut släppa taget. Jag riktigt kände när känslan försvann. Att posta boken var en euforisk känsla, en kick. Boken skulle vidare, det var dags att släppa steget ut ur rädslan… Jag tog verkligen steget! Tack Helena! Du fick mig att vakna och våga släppa. Det känns så underbart att kunna ge dig något som jag älskar. Att ge en bit av sin kärlek till en människa där ute i vår värld, i vår gemensamma värld. Tack!

Boken har betytt så mycket för mig såsom alla böcker med Krishnananda och Amana Trobe, liksom mötet med dem, men livet går vidare och att leva i det förgångna är att fastna i flödet och stanna i gammal energi. Det är bara i nuet som livet kan levas! Det är bara i detta ögonblick jag har möjlighet att handla!

Det finns så otroligt många bra böcker i min bokhylla… det kanske är dags att utmana ödet och ta in känslorna och skicka vidare… Ju mer jag släpper taget, desto spontanare uppfylls mina önskningar. För att förnyelse ska kunna ske måste det gamla offras. Jag offrar gärna mina älskade gamla vällästa böcker och skickar dem med kärlek vidare.

Klockan 7:00 väcker mobilen mig!

Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mils åkning.
Hintertux glaciären är helt magisk!

Lunch i backen och sedan snabbt vidare för att hinna med så många pister som möjligt innan liftarna stänger 16:00.

Det gäller för mig att hänga på mina racerfarande ungar så gott jag kan. Harakiri är ingen konst för Mathias! Jag är orolig över att tappa bort dem och då även mig själv i detta gigantiska liftsystem.

Sista dagen gör jag en praktvurpa. Jag håller en hastighet långt över mina förmågor när det oväntade guppet slungar mig en bra bit i luften och lämnar mig med ansiktet rakt i snön. Skidorna far men ben och armar är i behåll. Bara en trasig näsa, ett blått öga och trasiga glasögon…

Helikoptern kommer men inte för att hämta mig gudskelov.

Dagarna bjuder även på cappucino med apfelstrudel, sachertårta, jordgubbsbakelse och många friterade munkar vilket hjälper mig att hålla vikten i balans.

En underbar vecka men… äntligen hemma, i min säng, vilar jag ut, med en lycklig katt i min närhet.

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri.

Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedför Harakiri!

Nu ska jag packa det sista innan tåget tar oss till Arlanda. Alltid spännande med SJ, men flyget går inte förrän i morgon bitti så jag hoppas SJ fixar det!  Åhhhh va kul det ska bli!!!! Mina "ungar" och jag!

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek.

Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek eller rädsla?

Rädslan att inte duga, att inte få vara den man vill vara, inte få behålla sin frihet, sin själ.

Hur långt sträcker sig behovet av frihet? Behovet att vara den man vill vara? Vi lever i en social kontext och måste på något sätt förhålla oss till samhällets normer. Frihet att vara den vi vill vara betyder också att andra ska ha den friheten också. Låter vi detta ske parallellt?

Jag har det enkelt nu. Jag behöver inte fundera på hur stor min frihet behöver vara för att inte hamna i rädsla. Rädsla att inte få finnas som den jag är. Jag lever ensam och har stor frihet. Ingen bryr sig, eller retar sig på, vilken musik jag spelar eller inte spelar, om jag diskar eller dammsuger varje dag eller en gång i månaden. Ja, listan kan göras lång…

Jag känner kärlek och vill gärna utmanas i relation med andra. Att få reflektera över mitt eget beteende och fundera på hur min omgivning tolkar och känner kärleken jag så gärna vill ge. Har jag misslyckats om de inte känner kärleken? Även kärleken till mig själv bör få en plats, kanske det allra viktigaste? Hur känns den?

Jag vill tro att kärleken alltid segrar till slut. Men den kan vara svår att finna. Rädslan är så stor och stark och smyger sig in i våra celler. Kanske fick vi dem redan genom bröstmjölken?  I kärleken däremot lyssnar, respekterar och reflekterar vi tillsammans utan att döma, utan att värdera. Jag är redo att anta utmaningen! Hur skulle världen se ut om vi alla var redo? Jag är redo att ta itu med mina rädslor och med kärleken!

Min allra största lycka var att hålla detta lilla knyte i min famn, titta in i hans outgrundliga ögon, hålla denna blick och förmedla min kärlek till detta liv. Jag ville så mycket, jag önskade att vi för alltid skulle vara de bästa kamraterna som kunde mötas, lyssna och acceptera varandra genom hela livet. Jag var så otroligt LYCKLIG! Jag ville tala om för alla på BB att jag fått en son. Jag ville visa honom för alla och jag trodde att det bara var jag som hade denna lyckokänsla. Min son var ju dessutom det vackraste spädbarnet. Det såg väl alla?

Det var populärt i samhället då, för mig och för de jag umgicks med att kritiskt granska ”överheten”. Redan vid tre månaders ålder fick han insupa ”Krossa USA, imperialismen!!!”

Det var flanellskjorta och snickarbyxor som gällde och på barnvagnen satt märket nej till kärnkraft. Normen var ifrågasättande.

Låt ingen lura dig kamrat! Det du inte själv vet det vet du inte!

Vi demonstrerade och ville förändra världens orättvisor. Det var ett budskap jag ville överföra till honom. Hur väl har jag lyckats inplantera detta? Ja, vi var faktiskt två föräldrar den allra första tiden i hans liv. Vi var två som ville inplantera dessa värderingar. Hur väl har vi lyckats? På gott och på ont?

Idag hade min devis varit annorlunda men vi lever i ett sammanhang och en tid där samhällets normer och våra erfarenheter präglar oss.

Vad vill mina barn inplantera för värderingar i deras eventuellt kommande barn? Vad planterade mina föräldrar i mig? Och vad gjorde Sven och Maja med min mamma? Och hur såg det ut för Judith och Gustav med min pappa? Hur såg samhället ut då och vad var den gällande normen då?  Livet är fullt av normer och värderingar och vi kan aldrig komma från dem. Det är spännande att få syn på dem. Att ta fram dem och låta solen skina på dem.

Jag älskar min son, precis som han är. Jag önskar att han skapar sin värld och sin frihet som han vill ha den. Jag önskar att han reflekterar över de trettio år som gått, stunden nu och sätter upp mål för framtiden eller kanske bara över morgondagen. Men det är hans val…

Jag har satt upp mål för mig. Ett mål som synliggör mina begränsningar och som jag kommer att belöna när jag lyckas, på mitt sätt. Äntligen får jag in detta med mål och utvärderingar i ett sammanhang i mitt liv. Jag har i mitt arbete stöttat andra att sätta upp mål, pratat om vikten av dessa och hjälpt till med att formulera rimliga, uppnåendebara och utvärderingsbara mål. Nu… kommer även jag in i detta sammanhang! Att fokusera på det jag vill för att göra det synligt, låta det växa och få mitt beteende förändrat dit jag vill.

Tänk vad livet är härligt och vilken gåva jag fick för trettio år sedan! Tack!

Solen skiner, förkylningen har släppt och livet har fått tillbaka sin skönhet och kraft. Tänk att jag tappar så mycket av min själsliga kraft när kroppen är ur balans.

Men det finns ett ljus och en livskraft efter veckans kyla och trötthet.

Jag har tagit en promenad med Mitra runt Sidsjön. Vi passerade den långa liftkön med alla dessa glada förväntansfulla människor som än en gång ville ta sig uppför liftens ankare mot toppen av backen för att än en gång susa nedför. Jag spejade efter Mathias, som gör sin första helg som skidlärare. Han syntes inte till men bara vetskapen om att han fanns där någonstans gjorde mitt hjärta varmt och mina mungipor uppdragna. 

Min pojke!

Jag minns när han för första gången, i Idre, åkte slalom. Jag fotograferade honom tillsammans med hans första skidlärare. Med på resan var kompisen Matti. Var det 24 år sedan? Om 11 dagar åker vi till Åre. Då hoppas jag att jag får en lektion av min alldeles egna skidlärare. Han till höger!

Jag har målat personliga fjärilar till mina nära och kära. Jag undrar om jag vågar slå in dom i papper med rosett?

Klart jag törs! När jag ger saker med kärlek kan det aldrig bli fel… för mig.

Det kan vara detsamma som att ge bort en blombukett. När blommorna vissnat kastar vi bort resterna men vi minns bukettens skönhet och dess varma budskap. När fjärilen lämnat sitt budskap kan vi förpassa den till soppåsen eller byta bild i ramen. Jag vill inte att varken du eller jag har saker som vi inte blir glada av eller tycker om. Ta bara emot gåvans innebörd.

Jag vill bara ge dig en bit av mig själv, en bit kärlek till dig. Tänk att det kan vara så svårt…

Se det som en blombukett